> Personal
> Omgivningen
> Kapellet
> Vår historia
   - Historisk kalender

> Våra huvudmän
> Våra samverkanspartners

Lidingö - En plats för bildning Ladda ner som pdf, klicka här

En plats för bildning - det har varit målet med denna plats för dåvarande Svenska Missionsförbundet alltsedan starten i början av 1900-talet. Till en början utbildades pastorer och missionärer här på Missionsskolan som sedan fick namnet Teologiska seminariet.

I augusti 2003 invigdes dagens Utbildningscentrum Lidingö i nyrenoverade lokaler och numera utbildas bl. a. fritidsledare och diakoner här. Våra huvudmän är Svenska Missionskyrkan och Svenska Missionskyrkans Ungdom (SMU). Samma år bytte Svenska Missionsförbundet också namn till Svenska Missionskyrkan. Namnbytet sammanföll med samfundets 125-årsjubileum. Idag är Svenska Missionskyrkan ett av de största samfunden i Sverige, med ett stort barn- och ungdomsarbete genom SMU. Behov av skola för pastorer

Svenska Missionsförbundet insåg redan från starten 1878 behovet av en skola för utbildning av pastorer. I början av 1900-talet behövdes en ny skola eftersom den gamla var för trångbodd. Blicken vändes utanför Stockholm då det var för dyrt att bygga inne i staden. Man ville ändå vara i närheten men ute på landet och så en dag var missionsföreståndaren P P Waldenström ute på Lidingön och predikade. Han kom då i samspråk med ägaren av Stockby gård, målarmästaren J W Wirström. Waldenström nämnde då hur Missionsförbundet i USA fått ett erbjudande om gratis tomt av staden Minneapolis om skolan förlades där. Några dagar därefter meddelade Wirström att han var villig att skänka upp till 100 000 m2 av sin tomt om Missionsförbundet ville bygga skolan på Lidingön.


Stockbysjön – ett osunt träsk?

Missionsförbundets styrelse besökte platsen och bestämde sig efter överläggning för Lidingön. En skiss på skolbyggnad gjordes av byggmästare N J Bengtsson. När förslaget lades fram vid kyrkokonferensen (Missionsförbundets årsmöte och högsta beslutande organ) 1906 blev det en allvarlig diskussion om platsen. Några hade fått för sig att den på Lidingön närbelägna Stockbysjön var ett mycket osunt träsk och att själva platsen var en sumpmark där det skulle bli dyrt att bygga och hälsofarligt att bo. Andra menade att Wirström skänkt tomten bara för att sedan få ett bättre pris för omkringliggande mark. Varningar uttalades också om hur dyrt det skulle bli att få livsmedel ut till Lidingön och hur mycket alla resor in till Stockholm skulle kosta.

Beslutet blev dock att med tacksamhet ta emot Wirströms gåva och att godkänna Bengtsons skiss till skolbyggnad. Man beräknade att kostnaden för bygget skulle bli högst 235 000 kr, varav Waldenström räknade med att själv kunna samla in 125 000 kr från hundra av de mest välbärgade personerna inom Missionsförbundet. 35 000 kr hoppades han få in på den årliga offerdagen till Missionsförbundet i juli 1907. Resten av summan, högst 75 000 kronor, skulle lånas från fonden för ålderstigna predikanter mot en ränta på
fem procent. Räntan skulle betalas dels genom hyran för de fyra bostadsvåningarna, 800 kr per år och bostad, dels genom att hyra ut elevrummen under sommaren ”åt ensamma stadsbor, som ville komma ut på landet, även som åt enklare familjer”. Genom denna uthyrning – som nog aldrig blev av – skulle man också kunna göra en vinst på 1 550 kr som skulle räcka till bränsle och lyse under hela året.


Waldenström fick folk att ge

Grundstenen lades den 16 maj 1907 i närvaro av Missionsförbundets styrelse. Möbleringen av skolhuset var ett problem, eftersom det var svårt att efter den väldiga insamlingen till själva byggnaden påbörja ännu en insamling. Men Waldenström fick en idé: elevrummens möblering skulle skötas av församlingarna. Varje församling som åtog sig att möblera ett rum skulle ovanför dörren få sitt namn och sin stads eller sitt landskaps vapen. Waldenström beskrev i sina brev till församlingarna hur rummen skulle möbleras: ”två sängplatser (en säng och en liggsoffa eller två liggsoffor), två bokhyllor, två speglar, två nattduksbord med karaff och glas, ett stort skrivbord med lådor på båda sidor, fyra stolar, en papperskorg samt en s.k. omegaspottlåda. Därtill kommo taklampa, rullgardiner och långgardiner”.


Kungaparet kom till skolan

Skolan invigdes den 19 juni 1908 av Waldenström. Omkring 2 000 personer hade rest ut med båt för att vara med. Vid tretiden började invigningen. Folket samlades då i skogsbacken på baksidan, där en plats ”var utmärkt genom flaggirlanger och dekorationer”. Efter ett musikstycke och körsång talade Waldenström. I slutet av sitt tal överlämnade han skolan, möblerad och skuldfri, som en gåva till Missionsförbundet från de enskilda givarna. ”Icke ett öre av det fattiga svenska folkets sammanskott för missionen har använts.” Waldenström var givetvis stolt över ”sin” skola och han visade den för alla som ville komma och titta. Ledamöterna i kyrkomötet och riksdagen kom på besök liksom kung Oscar II och drottning Sofia. En tid senare kom kronprinsen Gustaf och hans gemål Victoria.

Den gamla matsalen rymde från början 90 personer vid åtta bord. Den inre delen av matsalen (bortom skjutdörrarna) fanns inte från början. Där låg istället två bostadsrum, det ena för hushållerskan och det andra för ”tjänarinnorna”. Dessa två rum togs bort sommaren 1920, då elevantalet var så stort att matsalen behövde göras större.

Brinnande dörr slog av brättet på hatten

Vid åtminstone tre tillfällen har det brunnit på skolan. I juli 1914 slog blixten ner så att hela vinden och stora delar av Norrlandsvåningen brann upp. Waldenström blev närapå dödad när han steg ut genom en port samtidigt som någon kastade ner en brinnande dörr från våningen tre trappor upp. Dörren föll i upprätt ställning, träffade brättet på hans hatt och slog av den utan att han själv blev skadad. Saken omtalades i tidningarna, och några dagar senare fick Waldenström ett telegram från drottningen som uttryckte tacksamhet till Gud för att han klarat sig oskadd. I december 1917 brann det för andra gången. Det var i ett
sällskapsrum för de kvinnliga missionärseleverna, ett rum som låg där hissen på lärosalsvåningen finns idag. Gnistor från den stora rökgången från köket hade antänt trossfyllningen, och golvet fick brytas upp innan elden kunde släckas. Den tredje branden utbröt i november 1936 i skräddarens lokal på vinden och orsakades av ett kvarglömt strykjärn. Elden släcktes av skolans eget folk.

Missionsskolan kom att på 1950-talet ändra namnet till Teologiska seminariet. År 1993 ombildades seminariet till Teologiska Högskolan, Stockholm, som idag drivs tillsammans med Svenska Baptistsamfundet. Högskolan flyttade 2002 till nya lokaler i Bromma.

Om folkhögskoleverksamheten på Lidingö.

Parallellt med uppbyggnaden av pastors- och missionärsutbildningen på Teologiska seminariet på Lidingö hade Missionsförbundet startat fyra folkhögskolor. Folkbildningen, dvs studieförbund, folkhögskolor och bibliotek startades i mycket stor utsträckning av olika folkrörelser under nittonhundratalets första hälft.

Målet med folkhögskoleverksamheten var dubbelt. Dels att göra en socialpedagogisk insats i samhället och erbjuda de många som inte hade någon eller kort skolgång som vuxna, dels att erbjuda de egna medlemmarna - både den allmänna utbildningen men också ledarutbildning i olika former. Det gällde såväl ledarutbildning för kyrkan själv som en insats i samhället (från 1900-talets början till ca 1970 var medlemmar i frikyrka och nykterhetsrörelse två mycket stora grupper i riksdag och i kommuner). Den viktigaste
ledarutbildningen på folkhögskola blev fritidsledarutbildningen.

Svenska Missionsförbundets ledning hade länge önskat att driva både ett teologiskt seminarium och en folkhögskola i samma byggnad på Lidingö för att kunna ha ett centralt utbildningscentrum för församlingarnas behov av olika former av ledare och anställda. I många år hade förfrågningar till ecklesiastikdepartementet/utbildningsdepartementet gjorts utan resultat. I början på 1960-talet köpte Missionsförbundet därför dåvarande Breviks folkhögskola som drevs av folkpartiet i den byggnad som kallats Breviks Gård på Lidingö. Missräkningen blev dock stor när det visade sig att man inte fick överta statsbidraget till skolan. I två år försökte man driva skolan med egna medel i hopp om en omprövning av beslutet men sedan fick man ge upp. Det såg ut som om drömmen om ett utbildningscentrum aldrig skulle uppfyllas. I stället försökte man, och lyckades, gå bakvägen. I mitten på 1960-talet startade man en egen ettårig ledarutbildning i Teologiska seminariets lokaler och 1969 gav dåvarande Skolöverstyrelsen möjlighet att knyta den till
Karlskoga folkhögskola. I slutet på 1970-talet föreslog en statlig utredning att dessa s.k. ”filialer” antingen skulle avvecklas eller bli självständiga folkhögskolor. Så föddes 1981 Lidingö folkhögskola.
På några få år byggdes en normalstor folkhögskola upp med allmän kurs, fritidsledarutbildning, diakonal linje, missions- och u-landskurs, missionärsutbildning och bibellinje i samarbete med Teologiska seminariet. Olika former av skapande verksamheter där skapande och existentiella frågor integrerades var viktiga delar i alla kurser. En rik flora av kortare kurser startades, många i samverkan med föreningar och organisationer. Så
småningom kom också uppdragsutbildningar igång, liksom en filial i Botkyrka och i Stockholms centrum.


Byggnaderna

I samband med folkhögskolans tillkomst byggdes skolan till med en ny del, den gröna, och den gamla delen renoverades helt. Den var delvis K-märkt och renoveringen krävde därför ofta försiktiga och speciella lösningar. Så går t. ex. hissen i en gammal skorstensstock och alla fönster i den gamla byggnaden är specialtillverkade vid ett litet sågverk och snickeri i Norrland. Tillbyggnaden av skolan är, liksom kapellet, ritade av den mycket kände arkitekten Carl Nyrén. Han har bl.a. ritat Arrheniuslaboratoriet i Frescati, Lärarhögskolan i Malmö, Artisten och Handelshögskolan i Göteborg, Nya museet i Gamla Uppsala, Västerortskyrkan m.fl. De
verk som är mest besläktade med tillbyggnaden på Lidingö är järnvägsstationen i Jönköping och Gottsunda kyrka i Uppsala.

Ge kapellet några extra minuter! Det har av tidningen Arkitektur utnämnts till en av Sveriges vackraste gudstjänstlokaler. Där hittar du bland annat den kände textilkonstnären Sten Kaupis bildvävnad i trasmattsteknik. Bildväven är en triptyk, dvs uppbyggd av tre delar. På söderväggen hänger också Olle Nymans krucifix. Det är sammansatt av små stenbitar och denna teknik, som Olle Nyman har utvecklat, uppfattar du bara om du kommer riktigt nära krucifixet.

På sjunde våningen, i Värnamosalongen, finns Ferdinand Schultess bibelsamling. Schultess var en hängiven boksamlare och den bibelsamling han testamenterade till Missionsförbundet 1917 är systematiskt uppbyggd. Driven av en ambition att få ihop en komplett serie av samtliga utgåvor av bibeln på svenska gör att samlingen är unik.

På den fjärde våningen finns Waldenströms gamla våning, som från och med 2005, gjorts om till sällskapsvåning för våra konferensgäster.


Utbildningscentrum idag

Idag finns här en folkhögskola som erbjuder allt från terminslånga kurser som Mission Utveckling och Lärande och Livsverkstan till en ettårig diakonal utbildning. Vi har också en tvåårig fritidsledarutbildning. Vid vår filial inne på Kungsholmen, Lidingö city, finns allmän linje men vi har också från 2004 fått Stockholms stads förtroende att bedriva kommunal vuxenutbildning.

Idag förfogar vi över cirka 84 000 m2 som utgör tomt, park och skog.

Vårt kurscentrum erbjuder korta kurser inom pedagogik, ledarskap och grupputveckling. I parken finner du utepedagogiska installationer med kamratbana, klättertorn och höghöjdsbana.
Utbildningscentrum Lidingö är också Lidingö Hotell och Utbildningscentrum – en komplett konferensanläggning med förstklassig mat och boende i vacker miljö. Välkommen hit! Vi hoppas du ska trivas hos oss!