|
||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||
|
|
|||||
> Lidingö
> Kungsholmen |
|
Barndomsminnen från Finland - Ullas berättelse
|
||||
Kriget i Finland I augusti 1939 hade Sovjet och Nazityskland undertecknat ett avtal om vänskapliga förbindelser, som skulle gälla i 10 år. Avtalet kallas efter ländernas utrikesministrar, vilka var undertecknare för Molotov-Ribbentroppakten. Avtalet hade också ett hemligt protokoll, där Östeuropa delades i två intresseområden. Det sovjetiska innehöll Finland, Bessarabien, östra Polen samt efter en justering de tre baltiska länderna medan den tyska innehöll västra Polen. Redan hösten 1939 upprättade Sovjet militärbaser i Estland, Lettland och Litauen. I oktober ställde man liknande krav på Finland och dessutom krävde man att gränsen skulle flyttas västerut vid Karelska näset och Norra ishavet. Förhandlingar fördes i Moskva i oktober och november. Från Finlands sida gjorde man flera eftergifter men de sovjetiska kraven var oeftergivliga och förhandlingarna bröt samman |
 Lära Hela Livet – våren 2010 Nedre raden från vänster: Bernt, Ulla L, Ingrid och Kerstin Övre raden från vänster: Barbro, Ingeborg, Armi (lärare i blomsterbindning), Sonja, Kerstin, Britta, Ulla C, Eskil, Lars, John och Gördis Saknas på bilden: Carl-Otto, Staffan och Karin Klicka på bilden så blir den större |
Ingeborg skriver >> |
När vinterkriget bröt ut den 30 november 1939 var jag två månader gammal. Jag bodde med mina föräldrar i södra delarna av Helsingfors nära Brunnsparken och vattnet. Deras arbetsplats låg på promenadavstånd. Min mormor hade hand om mig medan mina föräldrar arbetade.
De första ryska bombplanen kom in över Helsingfors tidigt på morgonen den 30 november. Man hade fruktat kriget hela hösten men när flygplanen kom svepande över staden förstod man till en början inte faran. Många människor tom vinkade till planen. Men när bomberna började falla över gator och bostadshus, insåg man snabbt katastrofen. Ett av de första planerade bombmålen var Wärtsiläs stora skeppsdocka, som låg granne med Fazers chokladfabrik, där mina föräldrar arbetade. Man missade dock det målet och fick i stället in en fullträff på Tekniska Högskolans vackra byggnad lite längre bort. Huset totalförstördes. På eftermiddagen kom ett andra bombanfall. Bostadskvarter bombades och gator besköts med kulsprutor. Förstörelsen var enorm och över 900 personer i Helsingfors dog denna krigets första dag.
Under ett besök i Haapsalu (Estland) 2009 förevisades vi ett jättestort övergivet ryskt militärflygfält. Guiden sa: Det var härifrån ryska bombplan startade för att bomba Helsingfors vid krigsutbrottet. Esterna försökte varna sina finländska kontakter men det var för sent. Det var kusligt att höra detta.
Min pappa blev inkallad. Han hörde till Kustartilleriet och blev stationerad på Sveaborg. Där fanns bl.a. ett lottakompani, som han förde befäl över. Här bevakade man infarten till Helsingfors och luftrummet över staden. Det var en fruktansvärt kall vinter med mycket snö. -40 grader var inte ovanligt och isen låg tjock runt staden. Man kunde gå över isen till Sveaborg.
Efter de första bombardemangen blev det bråttom att bygga bombskydd. I varje fastighet fanns det källare under husen. Nu förstärktes källargångarna med balkar i tak och väggar. Också husets tvättstuga med tjocka stenväggar kunde tjäna som bombskydd. När alarmsirenerna ljöd skulle alla så snabbt som möjligt söka sig ned i bombskydden. Från senare krigsår minns jag, hur vi satt på bänkar i husets källare och väntade på att sirenen skulle blåsa faran över.
Lena berättar: Jag var så glad när mamma lät oss gå i säng med kläderna på. Det var ju för att snabbt komma ned i bomskyddet när alarmet gick.
På flykt:
När de sovjetiska trupperna den första krigsdagen gick över gränsen vid flera ställen i östra Finland blev befolkningen i dessa trakter tvungna att fly hals över huvud.
Märta berättar: Vi bodde i Värtsilä bruk i Karelen nära gränsen. Min far var tjänsteman på bruket och jag var fem år. Kvinnor och barn skulle evakueras först. Vi fick 2 timmar på oss att packa det nödvändigaste. Från den röriga avfärden minns jag, hur jag av misstag blev vittne till när vår hund Tessu sköts. Vi transporterades i bussar västerut och vår första etapp gick till släktingar som bodde längre in från gränsen. Hur länge vi stannade där vet jag inte men jag minns att vi alla satt i ett stort rum runt radion, när det blev nyhetsdags. Alla satt tysta och stickade. Jag stickade halsskydd åt våra soldater. När nyheterna om krigshändelserna var slut, stängdes radion. Jag trodde länge att radion bara användes i krigstid. Finska soldater lastade familjernas möbler i öppna godsvagnar, som sändes västerut.
Senare flyttade familjen till Österbotten till släktingar och vid krigsslutet till ett nytt hem i Helsingfors.
Kristina, som är född i Viborg, har samma minne av skyndsam avfärd undan ryskt anfall. Viborg, som var Finlands till storleken andra stad, bombades också svårt de första krigsdagarna. Kristinas familj kom till farföräldrarnas hem utanför Helsingfors. Vid freden 1940 blev Viborg på sovjetisk sida men i augusti 1941 i början av fortsättningskriget, återerövrades staden av finska armen. Familjen kunde då återvända och bo kvar i tre år men den 19 juni 1944 blev det en ny panikartad flykt undan den framryckande sovjetiska armen. Staden intogs följande dag av ryssarna. Sammanlagt var ca 400.000 finländare tvungna att evakueras från områden som efter kriget genom fredsavtalet kom att tillhöra Sovjet.
Vinterkriget tog slut 13 mars 1940 efter 105 dagar. Mellankrigstiden varade bara till mid-sommaren 1941 då ryssarna den 25 juni häftigt bombarderade södra Finland och kriget började på nytt. Fortsättningskriget varade till 19 september 1944. Till en början hade finska armen stora framgångar och återerövrade mark, som efter vinterkriget avträtts till Sovjet. Två tredjedelar av karelarna som evakuerats återvände till sina hem, som många gånger helt förstörts. Efter tre år var det åter dags att fly undan den sovjetiska anstormningen. Denna gång blev flykten definitiv.
Under krigstiden hjälpte Sverige Finland på många sätt. Ca 70.000 barn skickades från Finland till familjer i Sverige och många av dem stannade i flera år, en del för alltid. Jag bodde i 4 månader hos en familj på Lidingö. Min mamma reste med mig och vi åkte först tåg till Åbo och sedan båt över till Stockholm. Det var ett fartyg som hette ”Arcturus” som användes till barntransporterna. Man seglade under konvoj. Min mamma återvände sedan hem men kom efter krigsslutet tillbaka och hämtade hem mig. Andra barn transporterades, likt min man och hans lilla syster med tåg runt Bottenviken. De placerades i olika familjer men fick en mycket bra vistelse, som i systerns fall blev fyra år lång. Med svenska som modersmål hade vi heller inga språkproblem. Det blev annars ett stort problem för många barn vid ankomsten till Sverige och sedan efter några år vid hemkomsten till Finland.
Ulla C