|
||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||
|
|
|||||
> Lidingö
> Kungsholmen |
|
Ett tragiskt drama - John berättar
|
||||
Om Tysk och Baltutlämningen vid andra världskrigets slut Mina oförglömliga minnen från dagarna kring interneringslägret i Rinkaby för 65 år sedan. Några inledande ord om avgörande händelser i krigets slutskede. Tyska Riket, som startat kriget den 1 september 1939, var fullständigt besegrat, landet låg i spillror ,städerna hade bombats till grushögar. Den 8 maj 1945 kungjordes att kriget är slut, alla tyska stridande förband har kapitulerat utan villkor. Fredstillstånd har inträtt i Europa. Adolf Hitler, sjuk och förvirrad, begick självmord i Berlin den 30 april 1945. Slutet på hans blodiga bana. |
 Lära Hela Livet – våren 2010 Nedre raden från vänster: Bernt, Ulla L, Ingrid och Kerstin Övre raden från vänster: Barbro, Ingeborg, Armi (lärare i blomsterbindning), Sonja, Kerstin, Britta, Ulla C, Eskil, Lars, John och Gördis Saknas på bilden: Carl-Otto, Staffan och Karin Klicka på bilden så blir den större |
Ingeborg skriver >> |
Även om kriget var slut i Europa fortsatte det med kraft mellan USA/Ryssland och Japan. Japanerna hade stora framgångar i bl a Stilla Havet, stora delar av USA:s flotta sänktes i Pearl Harbor. De japanska fanatiska soldaterna stred för sin kejsare, hellre dö än ge sig. Kejsar Hirohito var deras Gud. President Truman satte punkt för kriget med den fruktansvärda atombomben över en militärbas i staden Hiroshima den 6 augusti 1945. Staden jämnades med marken, 60000 människor dog inom några minuter i den enorma hettan, 6000 grader, de formligen smälte ner. Ytterligare 30000 skadades allvarligt. Några dagar senare föll bomb nummer två över Nagasaki. Japan fick nog och beordrade total kapitulation den 1 september 1945.
Jag gjorde min värnplikt 1945-1946 vid infanteriregementet I6 Kristianstad. Värnpliktstiden då var ett år, men tillsammans med flera andra blev jag uttagen för fortsatt befälsutbildning, trots att jag var långt ifrån något ”generalsämne”. Det var krigstillstånd i länderna runt Sverige, så det var bara att acceptera och tjäna fosterlandet i nära två år.
En dag i januari 1946 – för 65 år sedan- var vår pluton på väg hem till kasernen efter en hård dagsövning. Det var en kulen och småregnig hemfärd per cykel. Cykeln skulle man aldrig lämna, helst skulle man ha den med sig i sängen.
Vi närmade oss kasernen, det skulle bli skönt att komma ”hem”, äta och vila lite. Men på kaserngården möttes vi av följande budskap. Enligt utfärdad Regementsorder skall vår pluton så snart som möjligt vara klar för ny cykelfärd till Rinkaby, några mil från Kristianstad.
Vi skulle enligt order utgöra en vaktstyrka vid interneringslägret i Rinkaby. I lägret fanns både tyskar och balter. Det hade blivit oroligt i lägret. Internerna anade att förflyttning till Ryssland var nära förestående.
Det småregnade under vår sena cykelmarsch till Rinkaby. Vi inkvarterades i en barack där sängplatsen bestod av madrass på golvet, bredvid oss hade vi packning och laddat gevär.
Nästa dag bättrade vi på vår förläggning. Vi fick instruktioner om vakthållning och bevak-ning. Vidare ställdes vi upp på två led – tio soldater i varje – vi skulle träna in ett anrop för att
stoppa eventuella flyktförsök. Eftersom merparten interner var tyskar skulle vi använda följande anrop:
”Halt, oder ich schiesse ” (Halt, eller jag skjuter). 20 soldater från olika delar av Skåne med lika många varianter på skånska dialekter, från det sydligaste breda Malmö-Limhamns- språket till Göingeregionens obegripliga uttal. Det var enda gången under vistelsen i Rinkaby som jag drog på smilbandet.
Det gick dock ganska bra, vi behövde heller aldrig använda anropet. Däremot var det en soldat från angränsande vaktstyrka – artilleristerna från Kristianstad – som sköt ihjäl en tysk under ett flyttförsök.
De närmaste dagarna patrullerade vi 2 och 2 runt barackerna, som var omgärdade av taggtrådsstängsel som på nätterna var strålkastarbelyst. I lägret hade man i november upptäckt 2 lönnrum och en 14 meter lång gång som nått fram under taggtråden. Minst en intern hade flytt den vägen. Vi fick bevittna många obehagliga och fruktansvärda scener, stympningar och självmordsförsök.
Men så hände det oväntade, utan förvarning, att ett stort antal bussar med stadiga svenska poliser tidigt en morgon körde in i lägret. Evakuering och utlämningen hade startat. Mot förmodan gick inlastning och transporten till Trelleborg förvånansvärt bra. Dock begicks ett självmord vid ankomsten till Trelleborg.
I skymningen den 25 januari 1946 lämnade det ryska transportfartyget ”Beloostrov” Trelleborgs hamn med tyska och baltiska fångar ombord. Interneringslägren i Ränneslätt, Gunnebo, Backamo och Rinkaby var därmed tömda.
Detta var slutakten i ett tragiskt drama, som då kallades ” Baltutlämningen ”.
Det var med blandade känslor jag några dagar senare lämnade lägret i Rinkaby för hemfärd
till en förhållandevis lugn och säker tillvaro på I6.
För internerna väntade ett ovisst öde, som krigsfångar kanske på väg mot död eller fångenskap, många med självorsakade allvarliga skador och men för livet.
John