|
||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||
|
|
|||||
> Lidingö
> Kungsholmen |
|
Mitt liv på Java och Sumatra – Ingrid berättaren
|
||||
Jag är född i Surabaja på ön Java i Indonesien, dåvarande holländsk koloni. Jag hade en klänning med färgade prickar på mig. |
 Lära Hela Livet – våren 2010 Nedre raden från vänster: Bernt, Ulla L, Ingrid och Kerstin Övre raden från vänster: Barbro, Ingeborg, Armi (lärare i blomsterbindning), Sonja, Kerstin, Britta, Ulla C, Eskil, Lars, John och Gördis Saknas på bilden: Carl-Otto, Staffan och Karin Klicka på bilden så blir den större |
Ingeborg skriver >> |
Efter några år flyttade vi till Bandung, som ligger på ön Java. Min far var föreståndare för ett pojkhem. Där bodde vi i flera år. Skolan vi gick i låg i närheten. Språket var holländska. De flesta i klassen var holländare. Men det fanns också kinesiska och indonesiska barn i klassen.
I slutet av 1937 reste vi till Holland. På den tiden fanns inte flyg som alternativ utan vi reste med passagerarbåt till Rotterdam och hälsade på mammas släktingar några veckor. Sedan gick färden till Sverige med tåg. Mina föräldrar funderade på att eventuellt stanna kvar i Sverige.
Min far reste runt och höll föredrag om sitt arbete på Java. Vi bodde i Jönköping och min bror och jag fick gå i skolan. Det var inte så lätt. Vi kunde inte så mycket svenska. Men vi lärde oss snart att tala som de andra barnen.
Det var då oroliga tider i Europa, särskilt i Tyskland med Hitler och judeförföljelserna.
Mina föräldrar bestämde sig då för att resa tillbaka till Indonesien. Vi kom till Semarang, en stad på Java. Min far var föreståndare för ett ögonsjukhus. Vi bodde på sjukhuset och jag var redan då intresserad av sjukvård. Jag kommer ihåg att jag var på kliniken när de behandlade olika sår. Ofta kom folk från byarna i närheten och fick hjälp med sina problem.
Under tiden fick man många oroliga nyheter från tidningar eller radio angående situationen i Europa. Alla var rädda för ett kommande krig. Jag kommer än ihåg var jag befann mig när jag fick veta att Tyskland hade gått in i Polen. Det var i september 1939. Vi blev inte direkt påverkade av kriget då. Det var så långt borta. Vi följde nyheterna från kriget. Norge och Danmark blev tagna i april 1940. Holland ockuperades i maj 1940. Det var ett svårt slag för holländarna på Java – alla hade ju släkt och vänner i Holland. Det kändes också svårt för oss. Min bror och jag kändes oss mera som holländare än svenskar. Vi hade ju också släkt i Holland på mammas sida. Under tiden gick livet vidare som förut.
En del butiker ägdes av japaner. De sålde i regel leksaker och innehavaren var artig och bugade när man kom och handlade. Leksakerna hade låg kvalitet men var mycket billiga. Det visade sig senare att många japaner var spioner. De bytte sina kläder till militäruniformer. Kriget kom närmare när Japan anföll Pearl Harbour 8/12 1941 och Amerika förklarade krig mot Japan. Flyglarm hade vi ofta och japanska flygplan flög över staden. Redan i februari 1942 ockuperades Java. Det blev kaos och många européer mördades i början. Efter några månader fick vi besök av japanska militärer som tog över sjukhuset. Vi fick söka en annan bostad. Cyklade vi förbi viktiga byggnader måste vi hoppa av cykeln och buga djupt för en soldat som stod på post.
Alla holländare och européer, vars länder var ockuperade av Tyskland togs till fånga.
Först var det alla män och sedan kvinnor och barn som internerades. Min far gick på en gata
och tvingades upp i en lastbil och togs till ett läger. I sin bok ”Sydvart” berättar upptäckts-resanden Rolf Blomberg att svenska ambassaden sände honom till det japanska interneringslägret för att få Johan Jennerström frigiven. Det visade sig att lägerchefen var intresserad av storviltsjakt – ett område som Rolf Blomberg behärskade. Efter en diskussion som varade hela natten släpptes min pappa fri.
Min far fick kontakt med schweizare, som bodde i Tavang Mango, en mindre semesterort i Lawu-bergen. Där kunde vi bo i ett hus, som ägdes av holländare. I Tavang Mango bodde
fem schweiziska familjer, en finsk och en norsk familj. Den finska och den norska familjen blev snart internerade. Schweizarna undervisade oss fem barn i olika ämnen på tyska. Japanerna hade bestämt att undervisning inte fick ske på holländska eller engelska.
Mat fanns så vi led ingen hungersnöd, men vi hade inte mycket att välja på. Vi odlade olika grönsaker. Ris och kyckling gick ibland att köpa. Matbröd fanns inte. Vi malde olika bönor till mjöl. Mjölk fanns ibland att köpa men vi använde mest kokosmjölk. Svenska ambassaden sände oss ett litet en välkommet belopp varje månad.
Min far dog av stroke i juli 1943 efter en vandring i bergen och begravdes på en kyrkogård i byn. I början av det här året hade min bror och jag tillfälle att besöka graven, som fanns kvar. Eftersom min mor var född i Amsterdam, var hon tvungen att åka till närmaste stad, Surakarta för att få en ”friendly enemy”- brosch. Japanerna använde inte begreppet neutral utan de länder. som inte var i krig med Japan eller Tyskland kallades friendly enemies. Min bror född i Sverige och jag född i Surabaja hade inte problem med japanerna.
Flera gånger hade vi inbrott på nätterna. Det stals mest tyger som gardiner, kuddar och kläder. Det fanns inga tyger att köpa under kriget. Vi hade tre hundar, men de sövdes ner av tjuvarna. Under dessa år hade vi ingen tidning eller radio. Japanska militärer kom ofta och undersökte att vi inte hade någon radio. Men det gick naturligtvis rykten om läget i Europa.
I augusti 1945 kom några schweizare, som varit nere i byn, och berättade att kriget var slut. Amerikaner och engelsmän hade besegrat japanerna. Japanerna lämnade vapen till indoneserna för att de skulle kunna frigöra sig från Holland. Det blev kaos till en början.
Koncentrationslägren öppnades och de som orkade strömmade ut. Röda Korset gjorde vad de kunde för att få någorlunda ordning. Min bror och schweizarna var med i Röda Korset. De berättade att många i koncentrationslägren hade avlidit av hunger och sjukdom.
I december fick vi besked av konsulatet att åka till Batavia (Djakarta). Efter en vecka flög vi till Singapore, inte med ett vanligt passagerarplan utan ett bombplan. I Singapore träffade jag flera skolkamrater, som också var på väg hem till Europa. Efter drygt en vecka vi gå ombord på ett stort transportfartyg ”Orontes” för färd till Southhampton i England. Resan tog ca fem veckor. Passagerarna var holländare, skandinaver, och engelska militärer. I Suezkanalen gjordes ett stopp och vi fick vi gå iland för att få vinterkläder i en Röda Kors-depå.
Där fanns då många tyska militärer tillfångatagna av engelsmännen.
När vi kom till Southhampton låg jag och flera andra passagerare i ”German Measels”,(Röda Hund) med hög feber. Jag fick inte gå iland med min mamma och min bror utan lades in
på sjukhus. Efter en vecka åkte jag vidare till London. Från stationen tog jag en taxi till svenska ambassaden. De var mycket vänliga och betalade min taxi. Jag fick ett rum på ett pensionat längst upp på vinden. Det var ganska kallt. Min mamma och bror hade också bott på pensionatet men de var redan på väg till Sverige. Damen som ägde pensionatet var mycket vänlig och tog väl hand om mig.
Jag firade Jul och Nyår med den vänliga ägaren av pensionatet. På juldagen skulle jag gå till svenska kyrkan. Det var inte lätt att hitta. Jag kom precis när gudstjänsten slutade. Jag glömmer det aldrig. Jag blev så besviken. Det var en hemsk syn att se all förstörelse av tyskarnas bombningar.
Efter en vecka kom fler svenskar till pensionatet. Några dagar senare fick vi besked att vi skulle fortsätta vår resa till Sverige med tåg och båt till Göteborg. På tåget fanns det många glada hemkommande militärer som sjöng och tjoade. De delade ut tuggummi och choklad – något jag inte hade smakat under hela kriget. Från Göteborg gick resan vidare med tåg till
Jönköping, där min mamma och bror mötte mig. Då var den långa resan slut. Det var bara att börja bli svensk igen.
Ingrid